Min stordatorhistoria – hur det hela startade

3 juni 2020 Av NCP AB

Jag kommer än idag ihåg den dagen då jag klev in genom dörren på IT-företaget för att söka jobb som programmerare. Annonsen hade pratat om en tjänst som Stordatorprogrammerare, vilket nästan var som grekiska för mig. Hur kunde jag ha missat det ordet? Stordator. Jag som var guds gåva till IT-världen! Jag som hade skrivit några program i Basic och Pascal på min hemdator! Jag som var 25 år och visste allt! Hur hade detta ord, Stordator, undgått mig?

Vi passerade genom datahallen där jag för första gången fick se en livs levande stordator – en IBM 4341 fick jag höra att det var. En blåvit sak i storlek med en frysbox som surrade bakom glasdörrar. Snurrande bandstationer, knattrande skrivare…känslan var fantastisk!

Av någon outgrundlig anledning fick jag jobbet! Ett eget kontor och en egen terminal! Ett kontor jag skulle sitta i under fem års tid. En tid då jag lärde mig allt från JCL till Assembler, från COBOL till CICS, men framförallt lärde mig älska Stordatorn och allt den står för.

Jag kommer speciellt ihåg en episod från den tiden. Jag var nere i datahallen (vi programmerare satt en våning ovanför) för att vänta på att få en utskrift från en kompilering. På den tiden fick vi utskrifterna på pyjamaspapper och inte online som idag. När jag såg hur vaktis kom in med en ny radskrivare på gaffeltrucken. Vår gamla skrivare hade gjort sitt och nu skulle den bytas ut. Jag ser hur han drar ut kabeln från skrivaren och sen bryter hela helvetet löst. Det börjar tjuta från ett larm, bandstationerna stannar mitt i vad nu bandstationer gör och terminalerna hängde sig. Vaktis kunde ju inget om datorer och online/offline, skrivaren var online när sladden rycktes ut och det gillade inte OS/VS1 som var det operativsystem vi körde på den tiden.

Operatörerna stod helt handfallna och visste inte vad de skulle göra. Och i ärlighetens namn hade inte jag heller den blekaste. Men nåt måste göras, ett beslut måste tas. Rätt eller fel, men när jag tryckte ner den rödlysande strömbrytaren på CPU konsolen var jag inte särskilt kaxig. Och ljudet av hårddiskar som spinner ner och till slut stannar är en mycket obehaglig känsla, precis som tystnaden som följde. Hela datahallen var knäpptyst och man kunde bokstavligen höra en knappnål falla. Det tog oss flera timmar att komma online igen, inklusive IPL från tape! Det visade sig i efterhand att jag gjorde rätt, det fanns inte så många andra alternativ. Första, och förhoppningsvis sista, gången jag gör en "Power On Reset" på en stordator.

Nu, mer än 30 år senare, har jag gjort många IPL och Power On Reset, inte på några stordatorer utan på PC plattformen. Blue Screen har vi väl alla varit med om ett antal gånger och tanken för mig tillbaka till det som hände med min älskade 4341a. Att göra en Power On Reset, det som nästan är otänkbart i stordatorvärlden, har blivit den verklighet vi har lärt oss leva med i och med PC:ns intåg. Men det är klart, det finns en skillnad mellan PC (Personal Computer) och Z-plattformen (Zero Downtime). Stordatorn är till för affärskritiska system som måste kunna vara tillgängliga hela tiden medan en PC är just en Personal Computer.

Det som känns lite skrämmande är att detta faktum verkar ha gått vissa beslutsfattare förbi. Att jämföra kostnaden för en stordator mot en PC är som att jämföra en F1 bil mot en lådbil. Visst, båda är fordon med fyra hjul, och båda för dig framåt, men där slutar likheterna. När det kommer till driftsäkerhet och datakraft har stordatorn gång på gång visat sig vara i en klass för sig och ingen PC kan någonsin komma upp i samma pris/prestandaförhållande som en stordator.

Så om Power On Reset inte är ett alternativ torde stordatorn vara den bästa lösningen, både nu och i framtiden.

Heikki Elenius